Ett tyst avsked på låtsas
Hade tillsammans med bror passat pappas lägenhet. Idag på morgonen körde jag bror till jobbet, sen körde jag hemom mammas och skulle hämta lite saker. När jag kom hem till mamma låg hon och sov. Det var bara en av katterna som var inne och pratade med mig. Huset var annars dödstyst. Inte ett ljud. Plockade iordning sakerna och sen tog jag upp katten i famnen en stund. Vi myste. Han brummade och pep. Borrade ner ansiktet i hans päls och han luktade så gott. Katt. Den stunden kändes som flera timmar, men kanske bara varade i en minut. Han hoppade ner och jag gick ut och låste dörren. Då kom en obehaglig känsla. På något vis var det som att jag tog ett tyst och långsamt avsked utan att säga något. Inte yttrat ett enda ord. Inte ens hej eller hejdå.
Känslan gjorde sig påtaglig då jag stannade med bilen vid stoppskylten för att svänga vänster och sen började gasa försiktigt. Då kommer en bil från höger i en ruskig fart att det isade till i magen och jag fick bromsa halvvägs ut i vägen. Då var jag rädd.
Känslorna sögs ihop.
Det var som att avskedet nästan var på riktigt.
Första natten på länge som jag verkligen såg stjärnorna
En tom säng.
Hållt om mig,
luktat mig i håret
och pussat mig
i nacken.
Jag håller om kudden och kryper ihop.
Att besegra ensamheten
Fruktansvärt tänkvärt http://www.svd.se/kultur/att-besegra-ensamheten_8282998.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130629
Bror
Mr. Nobody
En film som handlar om en man som är den sista dödliga människan kvar på jorden, han berättar och rör sig tillbaka genom mellanrummet av olika liv som han har - eller kanske har - levt. En film som jag inte kan sluta tänka på. Som jag kommer vilja se om och om igen. Tänk om det verkligen är så? Att vi kanske bara existerar i en 9 årings fantasi och inte kan vara säkra på att det vi gör, gör vi på riktigt.
De som inte andas, vars hjärtan inte längre slår
Farfar dog 2003 och var närmare två meter lång.
Inatt drömde jag att jag stod på sängen för att kunna ge farfar en kram. Han sa att han älskade mig och att vår relation skulle bli bättre.
Att få besök av de som inte andas och vars hjärtan som inte längre slår, jag tycker om det. Att få lite mer tid tillsammans. Deras hjärtan slår i mig och deras luft andas jag. Men det är klart, tiden kommer vara obetydlig när den här platsen inte finns mer.
Something new
The start - a simple touch
One night to push and scream
And then relief
Ten days of perfect tunes
The colors red and blue
We had a promise made
Januari 2007
I saw it in their eyes. I saw that they where happy to be together.
In love.
It looked like they've been holding on to each other for their whole life.
And thats why my eyes got stucked on just them.
I saw them when they went over the icegate outside the bus station today when I got on the bus.
They had matching shoes and pants.
They held eachothers hands so that none of them would fall.
That was beautiful.
Packar upp Forsa i Tingsryd
Har varit hemma i snart två veckor. Tiden den går. Har inte riktigt hunnit känna efter (eller inte velat) att jag verkligen är hemma och inte kommer åka tillbaka till Forsa för att studera något mer. Där var min trygghet. Började packa upp mina väskor för ett par dagar sen. Inte ens då slogs jag av att jag inte åker tillbaka. De senaste dagarna hemma har jag varit lite med familjen, sovit, legat i trädgården med katterna och haft finaste Emma på besök i några dagar. Ett par vändor till Karlskrona. Nu blir det några dagar till att städa och bara vara, för på lördag börjar jag jobba. Hela sommaren.
"Man träffar människor. En del lägger man inte märke till, några stannar i ett par månader och så finns det andra som aldrig försvinner. Jag har träffat min klass, det var nio månader sedan. Hela jag gråter"
René Groebli
Tycker det känns alldeles förträffligt när man hittar en fotograf som ger en något. Svärtan och kornigheten i bilderna tycker jag är makalösa. På måfå snubblade jag runt på tumblr och hittade René Groebli. Jag är såld. Ger mig en känsla av ensamhet, att man skapar ett avstånd till världen och sluter sig in i sin egen. Det får en att känna sig så liten.
David Lynch
Den här SKA hänga på min vägg.
Det är Gareth Southwell som har gjort den här. Finns att köpa på http://society6.com/woodpig, där kan man hitta bilder på bl.a Franz Kafka, Albert Einstein och Oscar Wilde.
Queen betyder
Det var längesen jag lyssnade såhär intensivt på ett band. Vill knappt lyssna på något annat.
Queen har länge funnits i mitt liv. Det började med att jag satt på golvet i pappas lägenhet när jag var runt 11 år, framför mig hade jag mängder med LP skivor och bläddrade med granskande blick. I hans samlig hittade jag som för mig är ett guldkorn, albumet Live Killers. Den kunde jag spela om och om igen i vinylspelaren. Musiken var pompös, sången var mäktigt och samspelet var magiskt.Några år senare träffade jag en kille som hette Jon och han var helt såld på Queen. Allt som handlade om dem. Jag blev fascinerad av hans starka intresse för musiken som han hade. Och det påverkade mig ännu mer, att de tankar jag fick som 11 åring, liknade hans sätt att se det på. Minns speciellt tre låtar som han spelade för mig. "Save me", "Too much love will kill you" och "Radio ga ga". För mig samlar de låtarna ihop vad Queen betyder för mig.
Speciellt när jag tittar på live klipp från konserter, speciellt Wembley -86, så känns det som att det här gjorde de förra året. Jag kan inte se Queen bli gamla. När jag hör Freddie sjunga Who wants to live forever, förstår inte hur han kan sjunga så direkt in i hjärtat på mig. Han rör själen och tankarna som finns. Blir tårögd. Att han inte får leva längre gör mig arg. Men människor dör, vare sig de är onda eller goda. Unga eller gamla.
Undrar bara varför jag har börjat lyssna på dem så mycket just nu vid den här tidpunkten, för ett år sen var de inte så ofta i hörlurarna. Kan det ha att göra med att snart kommer jag sluta skolan, lämna den här platsen som nästan har känts som ett annat liv, som en annan plats. Eller att jag jämför förlusten av Freddie med att jag förlorade min mormor för två år sen. Båda dessa människorna har lämnat ett så starkt intryck på mig, om att livet är förbannat sårbart.
En inspiration
Mindre än två veckor kvar i skolan. Och jag tror bestämt energin har checkat ut för tidigt. Sen man la all krut på att få slututställning bra, så tror jag inte den hade någon större lust att komma tillbaka efter den stressen. Men jag har visserligen idag upptäckt en fotograf som inspirerar mig och fotograferar med de tankarna jag också går med. Markus Jenemark (som fotograferat bilderna nedan) från Hjo i Skåne. Fina svartvita porträtt av människor och miljöer i Sune Jonsson anda. Det här får mig verkligen att vilja fotografera, den väcker den vilande lusten till liv.
Och något som jag upptäckt, sen jag började här förra året, är att det svartvita fotografiet tilltalar mig mer än den i färg. Så jag ställde mig själv frågan, varför? Funderade inte länge innan svaret dök upp.
Världen är inte full av färger som vi ser den, ögat lurar oss att det finns färg. Så att fotografera i svartvitt är verkligen att visa världen som den egentligen ser ut.
Att låta minnen vara ifred
Fick reda på något som jag egentligen inte tycker är fel. Men det fick mig i en annan stämnings som jag inte trivdes med. Just för att jag fick tillbaka en massa minnen. Bra och dåliga. Och otroligt känslostarka. Vill gärna minnas, men det har en tendens att tillslut få mig att må dåligt. De minnena kommer inte hända igen. Så tittade ut genom fönstret och bestämde mig för att ta med kameran ut.
Fel
Fel på skärmen.
Fel på skrivaren.
Fel på pappret.
Fel på pappret.
Fel på humöret.
Fel på ekonomin.
Det mesta är fel.
