En dagbok, fast inte varje dag

Vi pratar i telefonen, gråter lite, irriteras på varandra lite, gnäller lite, lyssnar lite. Regnet bara öser ned utanför fönstret. Det är skönt att lyssna på det, för det bara finns. Du pratar så mycket och jag försöker verkligen hjälpa dig att må bra. Jag älskar ju faktiskt dig.

Men jag mår inte bra när du har det där tonläget du hade för ett par månader sen, det gör mig så rädd. Skakig, du anar inte hur läskigt det är. Jag tänker bara på då, när det där tonläget kryper fram ur dig som en ond ande. Dumma ande! Jag vill göra allt, hjälpa dig att må bra så jag slipper höra den där onda anden mer. Det gör ont för den kan slåss, mer än vad du anar.