Ett tyst avsked på låtsas
Hade tillsammans med bror passat pappas lägenhet. Idag på morgonen körde jag bror till jobbet, sen körde jag hemom mammas och skulle hämta lite saker. När jag kom hem till mamma låg hon och sov. Det var bara en av katterna som var inne och pratade med mig. Huset var annars dödstyst. Inte ett ljud. Plockade iordning sakerna och sen tog jag upp katten i famnen en stund. Vi myste. Han brummade och pep. Borrade ner ansiktet i hans päls och han luktade så gott. Katt. Den stunden kändes som flera timmar, men kanske bara varade i en minut. Han hoppade ner och jag gick ut och låste dörren. Då kom en obehaglig känsla. På något vis var det som att jag tog ett tyst och långsamt avsked utan att säga något. Inte yttrat ett enda ord. Inte ens hej eller hejdå.
Känslan gjorde sig påtaglig då jag stannade med bilen vid stoppskylten för att svänga vänster och sen började gasa försiktigt. Då kommer en bil från höger i en ruskig fart att det isade till i magen och jag fick bromsa halvvägs ut i vägen. Då var jag rädd.
Känslorna sögs ihop.
Det var som att avskedet nästan var på riktigt.
Första natten på länge som jag verkligen såg stjärnorna
En tom säng.
Hållt om mig,
luktat mig i håret
och pussat mig
i nacken.
Jag håller om kudden och kryper ihop.
Att besegra ensamheten
Fruktansvärt tänkvärt http://www.svd.se/kultur/att-besegra-ensamheten_8282998.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130629
Mr. Nobody
En film som handlar om en man som är den sista dödliga människan kvar på jorden, han berättar och rör sig tillbaka genom mellanrummet av olika liv som han har - eller kanske har - levt. En film som jag inte kan sluta tänka på. Som jag kommer vilja se om och om igen. Tänk om det verkligen är så? Att vi kanske bara existerar i en 9 årings fantasi och inte kan vara säkra på att det vi gör, gör vi på riktigt.
De som inte andas, vars hjärtan inte längre slår
Farfar dog 2003 och var närmare två meter lång.
Inatt drömde jag att jag stod på sängen för att kunna ge farfar en kram. Han sa att han älskade mig och att vår relation skulle bli bättre.
Att få besök av de som inte andas och vars hjärtan som inte längre slår, jag tycker om det. Att få lite mer tid tillsammans. Deras hjärtan slår i mig och deras luft andas jag. Men det är klart, tiden kommer vara obetydlig när den här platsen inte finns mer.
Packar upp Forsa i Tingsryd
Har varit hemma i snart två veckor. Tiden den går. Har inte riktigt hunnit känna efter (eller inte velat) att jag verkligen är hemma och inte kommer åka tillbaka till Forsa för att studera något mer. Där var min trygghet. Började packa upp mina väskor för ett par dagar sen. Inte ens då slogs jag av att jag inte åker tillbaka. De senaste dagarna hemma har jag varit lite med familjen, sovit, legat i trädgården med katterna och haft finaste Emma på besök i några dagar. Ett par vändor till Karlskrona. Nu blir det några dagar till att städa och bara vara, för på lördag börjar jag jobba. Hela sommaren.
"Man träffar människor. En del lägger man inte märke till, några stannar i ett par månader och så finns det andra som aldrig försvinner. Jag har träffat min klass, det var nio månader sedan. Hela jag gråter"
David Lynch
Den här SKA hänga på min vägg.
Det är Gareth Southwell som har gjort den här. Finns att köpa på http://society6.com/woodpig, där kan man hitta bilder på bl.a Franz Kafka, Albert Einstein och Oscar Wilde.
Queen betyder
Det var längesen jag lyssnade såhär intensivt på ett band. Vill knappt lyssna på något annat.
Queen har länge funnits i mitt liv. Det började med att jag satt på golvet i pappas lägenhet när jag var runt 11 år, framför mig hade jag mängder med LP skivor och bläddrade med granskande blick. I hans samlig hittade jag som för mig är ett guldkorn, albumet Live Killers. Den kunde jag spela om och om igen i vinylspelaren. Musiken var pompös, sången var mäktigt och samspelet var magiskt.Några år senare träffade jag en kille som hette Jon och han var helt såld på Queen. Allt som handlade om dem. Jag blev fascinerad av hans starka intresse för musiken som han hade. Och det påverkade mig ännu mer, att de tankar jag fick som 11 åring, liknade hans sätt att se det på. Minns speciellt tre låtar som han spelade för mig. "Save me", "Too much love will kill you" och "Radio ga ga". För mig samlar de låtarna ihop vad Queen betyder för mig.
Speciellt när jag tittar på live klipp från konserter, speciellt Wembley -86, så känns det som att det här gjorde de förra året. Jag kan inte se Queen bli gamla. När jag hör Freddie sjunga Who wants to live forever, förstår inte hur han kan sjunga så direkt in i hjärtat på mig. Han rör själen och tankarna som finns. Blir tårögd. Att han inte får leva längre gör mig arg. Men människor dör, vare sig de är onda eller goda. Unga eller gamla.
Undrar bara varför jag har börjat lyssna på dem så mycket just nu vid den här tidpunkten, för ett år sen var de inte så ofta i hörlurarna. Kan det ha att göra med att snart kommer jag sluta skolan, lämna den här platsen som nästan har känts som ett annat liv, som en annan plats. Eller att jag jämför förlusten av Freddie med att jag förlorade min mormor för två år sen. Båda dessa människorna har lämnat ett så starkt intryck på mig, om att livet är förbannat sårbart.
Att låta minnen vara ifred
Fick reda på något som jag egentligen inte tycker är fel. Men det fick mig i en annan stämnings som jag inte trivdes med. Just för att jag fick tillbaka en massa minnen. Bra och dåliga. Och otroligt känslostarka. Vill gärna minnas, men det har en tendens att tillslut få mig att må dåligt. De minnena kommer inte hända igen. Så tittade ut genom fönstret och bestämde mig för att ta med kameran ut.
Fel
Fel på skärmen.
Fel på skrivaren.
Fel på pappret.
Fel på pappret.
Fel på humöret.
Fel på ekonomin.
Det mesta är fel.
Kladdkaka
"Var i Kalmar med en god vän när jag var hemma senast. En riktigt god vän. Körde hem mig så jag skulle slippa ta det tidiga tåget hem. Varit kallt som tusan idag. Kom hem och satte oss i soffan, pratade med mamma och bror, åt kladdkaka och drack te en bra stund. Bror och mamma skulle sova. Klockan var närmare 23. Vi gick in på mitt rum, satte på radion, la os i sängen och drack te. Pratade om allt. Allt. En fin kväll. Jag lutade mig mot väggen med kudden bakom mig, min vän tog täcket och bollade ihop det tll en stor kudde och la sig utmed andra väggen vid mina fötter. Vi pratade. Länge. Ett ljus tänt också. Jag tänkte på mormor. Allt var så bra just då. Sen gick tiden så fort och min vän åkte hem. 5 minus grader"
Vi pratade på telefon igår. Han gör mig ledsen. Jag blir hans psykolog. Han kallade mig respektlös innan jag hann prata klart. Det är inte okej. Och det fick han höra. Hjälp dig själv någon gång tycker jag. Kanske har blivit skadade av att vi känt varandra sju år. Vad vet jag.
Onödigt vetande #1
Vaknade imorse och trodde det var söndag och att klockan var 15. Den var 10.15 och idag är det måndag. Panik till skolan..
Till midnatt
Igår gjorde jag och Emma slag i saken att vi skulle träffas. Medans den mesta tiden ägnas till slututställningen har vi inte hunnit prata ordentligt. Åkte hem till henne, delade på en Ben & Jerrys, åt kanelbullar, drack saft och satt i soffan och pratade i ett.
Att sitta tillsammans med en fin vän i fem timmar och bara prata. Broder Daniel dvd spelandes. Ett par katter omkring sig. Hur kan man bara sitta och prata så länge? Det har jag längtat efter att få uppleva. Pratade om att vi skulle klä ut oss till BD-nördar, svarta håret, svart runt ögonen, BD-tröjor, tighta svarta jeans, converse och framför allt, ett par silverstjärnor under ögonen. Tror det är en lite lustig dröm, men det hade vart så häftigt att klä på sig de kläderna bara för en dag. För båda vi två delar förtjusningen till Broder Daniel. Och ja, säg något som vi inte pratade om, jag tror alla möjliga ämnen dök upp igår och det var så roligt. Fler såna kvällar skulle vara fint. Prata tills natten blir morgon, men det tar vi en annan dag.
Skriva-brev-natt
Hade på känn att det inte skulle skrivas här så ofta. Men jag tror ni har klarat er ganska bra ändå. Jag har den senaste tiden vart ute och åkte runt i hembygden och fotograferat min familj. Det ska bli min slututsällning. Kom tillbaka till skolan i fredags, och har idag gjort den första sållningen av bilder. Igår blev det filmmys med ett gäng klasskompisar som gick i fullständig fotoanda, inklusive glass med chokladsås och galna skratt.
Fick svar från min brevvän för snart ett par veckor sen. Det var verkligen alldeles speciellt att öppna ett brev som var handskrivet. Har de senaste dagarna tänkt att jag ska skriva ett svar, men jag har inte kommit längre än till att köpa nytt papper och nya pennor. Tror att idag/inatt blir då jag börjar skriva det. Mina sovvanor har rubbats ordentligt sen jag var hemma i tre veckor och fotograferade. Igår låg jag och sov till klockan 16.. Och har inte kommit i säng tidigare än 01 de senaste veckorna heller. Men som sagt resten av kvällen/natten kommer jag skriva ett brev och lyssna på fin musik.
Brevvän
Väntar på ett brev från en ny brevvän. Jag skickade iväg ett brev för tre veckor sen och väntar, och väntar på ett svar. Kanske har det försvunnit hos posten. Kanske vill min nya brevvän inte skriva med mig. Jag tycker om att skriva brev. Med en penna, sen lägga pappret i ett kuvert, stänga igen kuvertet, köpa ett frimärke att klistra på och sen lägga ner det i postlådan. Förväntningar.
När det är natt ska man sova
Temperaturen ute nu är - 9.1 grader och klockan är 1.11
Det här med att försöka gå och lägga sig på nätterna har blivit allt omständigare. När klockan tickar iväg efter midnatt, känns det som att klockan likväl kunde varit 14 mitt på dagen, fast det är becksvart ute. Att sitta upp länge känns speciellt, som en slags frihet. Man blir mer ensam med sina tankar, för att det är sovtid för ganska många.
Det känns lättare att tänka fritt när det är mörkt ute och månen är uppe. När det är nattsvart ute, det är som att ha ögonen stängda, fast det är ännu öppna. Jag ser tydligare än mitt på dagen. Sitta uppe med sina tankar och försöka slappna av och ge kroppen sin sömn kan ta sin tid. Att haka upp sig på minnen, känslor, misstag, oförglömliga dagar sätter käppar i hjulen för min sömn. Ska jag sova vill jag inte ha en tanke i huvudet. När jag förbereder kroppen för att sova går det stegvis. Först tittar jag på klockan, på med mina nattkläder, känner efter hur trött jag är. Behöver jag varva ner brukar det hjälpas med att lyssna på Sigúr Ros eller Band of Horses.
Går till badrummet och borstar mina tänder. Undviker att ha lampan tänd då jag inte är förtjust i glödlampeljuset i badrummet, så dörren får stå öppen ut till hallen som är upplyst. När tänderna är renare ska det sköjas med flour tycker tandläkaren och jag lyder. Samtidigt som det skvalpar runt i munnen stänger jag dörren och sätter mig på toaletten. Spolar, tvättar av mig och spottar ut. Sen lägger jag mig ner i den obäddade sängen. Kan få för mig att läsa en bok en stund eller skriva i min blåa dagbok. Först på rygg i knappt en kvart, sen över på vänster sida i tio minuter, tillbaka på rygg i fem och sen tillslut hamnar jag på höger sidan när jag väl somnar.
Ulfsryd med pappa
Var med pappa på gården där han växte upp. Det var ordentligt blåset med vinden som kom från norr, ändå låg solen på, men det hjälpte inget vidare. Skulle ta lite bilder på honom där, som kommer bli en del av min slututställning. Sen gick vi ute i skogen, han berättade var den största granen i byn hade stått innan stormen tog den, var de la hö om somrarna han och hans bröder, vart de spelade fotboll i byn, där de åkte skridskor och vi hittade t.o.m den gröna båten som hade ruttnat upp med åror och allt.
Han berättade också hur det var en ko som alltid skulle jaga honom när han skulle springa och öppna grindarna i hagen medan farfar skulle köra igenom med traktorn och allt hö. Den var lömsk den kossan, Rosa hette hon. Och han pekade på hönshuset som hade byggts när farfar var liten som det aldrig hamnade några höns i, garaget som farfar hade byggt och den gamla eken som växer ovanpå berget ute i hagen. Pappa visade dungen där han hade byggt en trädkoja med sina fyra äldre bröder.
Sen gick vi in i ladugården och hälsade på korna. Där var en ung kalv som skulle kela med mig och vrålade så fort jag gick och klappade någon annan.
Vi åkte vidare genom byn och han visade vem som bort var, vart de brukade bada, vart han hjälpte till om somrarna och vilken trädgård han jämt var och klippte gräset, för han fick alltid fika då. Åkte även förbi grunden som hade vart farfars skola. Vidare på de leriga grusvägarna hittade vi tillslut till vår gamla border-collie hund Chips barndomshem, där pappa hade köpt honom året innan jag föddes.
Fem timmar var vi ute i skogen och på småvägarna och pratade om allt möjligt som hade hänt där. Det var fint. Att få lyssna på alla minnen, från tiden då man inte var med. Fast på ett sätt var man ändå det, utan att veta om det.
Utfykt till minnena i Torne med morfar
Var igår ute på en roadtrip med morfar dit han växte upp. I Torne. Tog 45 minuter i bilen att slingra sig i backar och kringelkrokiga vägar, med liten trafik. Solen var så varm och härlig, himlen klarblå och vi pratade minnen. Han berättade var polisen bodde, huset som brann, affären som alltid funnits där, vart skräddaren och skomakaren höll hus och vart hans far hade vuxit upp. På en gård. Ett stort rött hus med klassiska vita knutar. Det var så fint.
Sen var vi också vid hans barndomshem innan han visade mig allt detta. De hade rivit garaget, börjat måla huset i en ful grön färg, börjat byta ut fönster. Han berättade att han bodde på övervåningen, ovanför köket och delade rum med sin bror. Att de hade ett utedass innan de byggde avloppen till hans hus. Han visade vart de hade legat, och den stod fortfarande kvar, men var nu någon form av skjul. Och det stod en lekstuga på baksidan. Den hade hans pappa byggt. Rött med vita knutar, en liten veranda. Den såg hel och välvårdad ut. Att den har fått stå kvar kändes så fint. Morfar flyttade från sitt barndomshem när han var 20 år.
Han berättade var han hade träffat mormor den första gången. Då mormor och hennes änner ville ha skjuts till dansen. Morfar körde dem. Men han körde lite busigt och stannade och fikade någonstans. Mormor blev ganska sur för hon ville ju till dansen. Sen träffades de på en annan dans mot Häradsbäck, Älmhult. Då körde morfar hem mormor. Resten skriver sig själv. De blev kära. De körde i en kurva och bilen ställde sig lite på snedden, för morfar gillade att köra fort. Och där stod mormors mormor och kusin och såg detta. De blev ganska upprörda och morfar vågade knappt visa sig för dem och mormor skämdes också. Morfar var väl inte mer än 19 och mormor 16 drygt.
Han pratar om mormor med så mycket kärlek, att jag undrar om det är möjligt att älska en människa så mycket som morfar älskar mormor.
Farmor Rut
Farmor är för mig en klippa. Hon är helt underbar och magnifik. Får mig alltid att skratta, bjuder på sig själv och på goda kakor. Att sitta och prata om när hon var liten och vad hon gjorde förr, de samtalen tar aldrig slut och kan hålla på i evigheter tills kaffet blivit iskallt. Det fina med farmor. Jag skulle inte klara dagarna om det inte vore för att hon fanns. Hon kan få den värsta dagen, till att bli den bästa. Och lycka till med att få henne sluta prata, det är inte en tyst minut när hon är i närheten. Hon har alltid något att berätta. Och kan någon vara ärlig, så är det verkligen hon.
När ska du bli något?
"Du kan inte gå i skolan hela livet. När ska du bli något?" Det fick jag höra av mamma för ett par dagar sen och gjorde mig lite irriterad.
Jag undrar egentligen om bloggen är rätt plats för mig att skriva. Det finns många funderingar, men det är svårt att skriva dem. Tycker tankarna tänker om vartannat och slår knut på sig själva när jag försöker svepa med fingarna över tangeterna. Kan nästan känna mig lite vilsen och hämmad av att skriva på det här viset. Det mest stimulerande är att få skriva med en penna på ett tomt ark.
