En dagbok, fast inte varje dag

Hade tillsammans med bror passat pappas lägenhet. Idag på morgonen körde jag bror till jobbet, sen körde jag hemom mammas och skulle hämta lite saker. När jag kom hem till mamma låg hon och sov. Det var bara en av katterna som var inne och pratade med mig. Huset var annars dödstyst. Inte ett ljud. Plockade iordning sakerna och sen tog jag upp katten i famnen en stund. Vi myste. Han brummade och pep. Borrade ner ansiktet i hans päls och han luktade så gott. Katt. Den stunden kändes som flera timmar, men kanske bara varade i en minut. Han hoppade ner och jag gick ut och låste dörren. Då kom en obehaglig känsla. På något vis var det som att jag tog ett tyst och långsamt avsked utan att säga något. Inte yttrat ett enda ord. Inte ens hej eller hejdå.

 

Känslan gjorde sig påtaglig då jag stannade med bilen vid stoppskylten för att svänga vänster och sen började gasa försiktigt. Då kommer en bil från höger i en ruskig fart att det isade till i magen och jag fick bromsa halvvägs ut i vägen. Då var jag rädd.

 

Känslorna sögs ihop.

Det var som att avskedet nästan var på riktigt.

En tom säng.

Hållt om mig,

luktat mig i håret

och pussat mig

i nacken.

 

Jag håller om kudden och kryper ihop.

Fruktansvärt tänkvärt http://www.svd.se/kultur/att-besegra-ensamheten_8282998.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130629