René Groebli
Tycker det känns alldeles förträffligt när man hittar en fotograf som ger en något. Svärtan och kornigheten i bilderna tycker jag är makalösa. På måfå snubblade jag runt på tumblr och hittade René Groebli. Jag är såld. Ger mig en känsla av ensamhet, att man skapar ett avstånd till världen och sluter sig in i sin egen. Det får en att känna sig så liten.
David Lynch
Den här SKA hänga på min vägg.
Det är Gareth Southwell som har gjort den här. Finns att köpa på http://society6.com/woodpig, där kan man hitta bilder på bl.a Franz Kafka, Albert Einstein och Oscar Wilde.
Queen betyder
Det var längesen jag lyssnade såhär intensivt på ett band. Vill knappt lyssna på något annat.
Queen har länge funnits i mitt liv. Det började med att jag satt på golvet i pappas lägenhet när jag var runt 11 år, framför mig hade jag mängder med LP skivor och bläddrade med granskande blick. I hans samlig hittade jag som för mig är ett guldkorn, albumet Live Killers. Den kunde jag spela om och om igen i vinylspelaren. Musiken var pompös, sången var mäktigt och samspelet var magiskt.Några år senare träffade jag en kille som hette Jon och han var helt såld på Queen. Allt som handlade om dem. Jag blev fascinerad av hans starka intresse för musiken som han hade. Och det påverkade mig ännu mer, att de tankar jag fick som 11 åring, liknade hans sätt att se det på. Minns speciellt tre låtar som han spelade för mig. "Save me", "Too much love will kill you" och "Radio ga ga". För mig samlar de låtarna ihop vad Queen betyder för mig.
Speciellt när jag tittar på live klipp från konserter, speciellt Wembley -86, så känns det som att det här gjorde de förra året. Jag kan inte se Queen bli gamla. När jag hör Freddie sjunga Who wants to live forever, förstår inte hur han kan sjunga så direkt in i hjärtat på mig. Han rör själen och tankarna som finns. Blir tårögd. Att han inte får leva längre gör mig arg. Men människor dör, vare sig de är onda eller goda. Unga eller gamla.
Undrar bara varför jag har börjat lyssna på dem så mycket just nu vid den här tidpunkten, för ett år sen var de inte så ofta i hörlurarna. Kan det ha att göra med att snart kommer jag sluta skolan, lämna den här platsen som nästan har känts som ett annat liv, som en annan plats. Eller att jag jämför förlusten av Freddie med att jag förlorade min mormor för två år sen. Båda dessa människorna har lämnat ett så starkt intryck på mig, om att livet är förbannat sårbart.
En inspiration
Mindre än två veckor kvar i skolan. Och jag tror bestämt energin har checkat ut för tidigt. Sen man la all krut på att få slututställning bra, så tror jag inte den hade någon större lust att komma tillbaka efter den stressen. Men jag har visserligen idag upptäckt en fotograf som inspirerar mig och fotograferar med de tankarna jag också går med. Markus Jenemark (som fotograferat bilderna nedan) från Hjo i Skåne. Fina svartvita porträtt av människor och miljöer i Sune Jonsson anda. Det här får mig verkligen att vilja fotografera, den väcker den vilande lusten till liv.
Och något som jag upptäckt, sen jag började här förra året, är att det svartvita fotografiet tilltalar mig mer än den i färg. Så jag ställde mig själv frågan, varför? Funderade inte länge innan svaret dök upp.
Världen är inte full av färger som vi ser den, ögat lurar oss att det finns färg. Så att fotografera i svartvitt är verkligen att visa världen som den egentligen ser ut.
Att låta minnen vara ifred
Fick reda på något som jag egentligen inte tycker är fel. Men det fick mig i en annan stämnings som jag inte trivdes med. Just för att jag fick tillbaka en massa minnen. Bra och dåliga. Och otroligt känslostarka. Vill gärna minnas, men det har en tendens att tillslut få mig att må dåligt. De minnena kommer inte hända igen. Så tittade ut genom fönstret och bestämde mig för att ta med kameran ut.
