En dagbok, fast inte varje dag

Det var längesen jag lyssnade såhär intensivt på ett band. Vill knappt lyssna på något annat.

 

Queen har länge funnits i mitt liv. Det började med att jag satt på golvet i pappas lägenhet när jag var runt 11 år, framför mig hade jag mängder med LP skivor och bläddrade med granskande blick. I hans samlig hittade jag som för mig är ett guldkorn, albumet Live Killers. Den kunde jag spela om och om igen i vinylspelaren. Musiken var pompös, sången var mäktigt och samspelet var magiskt.Några år senare träffade jag en kille som hette Jon och han var helt såld på Queen. Allt som handlade om dem. Jag blev fascinerad av hans starka intresse för musiken som han hade. Och det påverkade mig ännu mer, att de tankar jag fick som 11 åring, liknade hans sätt att se det på. Minns speciellt tre låtar som han spelade för mig. "Save me", "Too much love will kill you" och "Radio ga ga". För mig samlar de låtarna ihop vad Queen betyder för mig.

 

Speciellt när jag tittar på live klipp från konserter, speciellt Wembley -86, så känns det som att det här gjorde de förra året. Jag kan inte se Queen bli gamla. När jag hör Freddie sjunga Who wants to live forever, förstår inte hur han kan sjunga så direkt in i hjärtat på mig. Han rör själen och tankarna som finns. Blir tårögd. Att han inte får leva längre gör mig arg. Men människor dör, vare sig de är onda eller goda. Unga eller gamla.

 

Undrar bara varför jag har börjat lyssna på dem så mycket just nu vid den här tidpunkten, för ett år sen var de inte så ofta i hörlurarna. Kan det ha att göra med att snart kommer jag sluta skolan, lämna den här platsen som nästan har känts som ett annat liv, som en annan plats. Eller att jag jämför förlusten av Freddie med att jag förlorade min mormor för två år sen. Båda dessa människorna har lämnat ett så starkt intryck på mig, om att livet är förbannat sårbart.