En dagbok, fast inte varje dag

Var igår ute på en roadtrip med morfar dit han växte upp. I Torne. Tog 45 minuter i bilen att slingra sig i backar och kringelkrokiga vägar, med liten trafik. Solen var så varm och härlig, himlen klarblå och vi pratade minnen. Han berättade var polisen bodde, huset som brann, affären som alltid funnits där, vart skräddaren och skomakaren höll hus och vart hans far hade vuxit upp. På en gård. Ett stort rött hus med klassiska vita knutar. Det var så fint.

 

Sen var vi också vid hans barndomshem innan han visade mig allt detta. De hade rivit garaget, börjat måla huset i en ful grön färg, börjat byta ut fönster. Han berättade att han bodde på övervåningen, ovanför köket och delade rum med sin bror. Att de hade ett utedass innan de byggde avloppen till hans hus. Han visade vart de hade legat, och den stod fortfarande kvar, men var nu någon form av skjul. Och det stod en lekstuga på baksidan. Den hade hans pappa byggt. Rött med vita knutar, en liten veranda. Den såg hel och välvårdad ut. Att den har fått stå kvar kändes så fint. Morfar flyttade från sitt barndomshem när han var 20 år.

 

Han berättade var han hade träffat mormor den första gången. Då mormor och hennes änner ville ha skjuts till dansen. Morfar körde dem. Men han körde lite busigt och stannade och fikade någonstans. Mormor blev ganska sur för hon ville ju till dansen. Sen träffades de på en annan dans mot Häradsbäck, Älmhult. Då körde morfar hem mormor. Resten skriver sig själv. De blev kära. De körde i en kurva och bilen ställde sig lite på snedden, för morfar gillade att köra fort. Och där stod mormors mormor och kusin och såg detta. De blev ganska upprörda och morfar vågade knappt visa sig för dem och mormor skämdes också. Morfar var väl inte mer än 19 och mormor 16 drygt.

 

Han pratar om mormor med så mycket kärlek, att jag undrar om det är möjligt att älska en människa så mycket som morfar älskar mormor.

"Du kan inte gå i skolan hela livet. När ska du bli något?" Det fick jag höra av mamma för ett par dagar sen och gjorde mig lite irriterad.

 

Jag undrar egentligen om bloggen är rätt plats för mig att skriva. Det finns många funderingar, men det är svårt att skriva dem. Tycker tankarna tänker om vartannat och slår knut på sig själva när jag försöker svepa med fingarna över tangeterna. Kan nästan känna mig lite vilsen och hämmad av att skriva på det här viset. Det mest stimulerande är att få skriva med en penna på ett tomt ark.

 Lyssnar mycket på soundtracket till en fransk zombie serie. Bakom detta står Mogwai. Och serien heter Les Revenants. Gillar den dimmiga och spökliga känslan som finns i låtarna. Kanske ska ta och kolla vad det är för serie också.

 

Och på tal om zombie serie, The Walking Dead börjar närma sig sitt slut för den här säsongen. Bara två avsnitt kvar och jag är riktigt fundersam över hur det ska sluta. Vad som helst kan ju hända. Ska bli underbart med en säsong fyra (som börjar till hösten) som jag hoppas ska hålla samma klass som dessa tidigare. Det är en av få serier som jag verkligen klarar av att titta på, innehåller mer än bara kärleksdravel.

Har de senaste dagarna tänkt väldigt mycket på döden. Och när jag var ute på nätet och letade inspiration till min utställning hittade jag en bildserie på James Dean, sju månader innan han omkom. Fotograferat av Dennis Stock. Det ryser till i ryggraden och nackhåren reser sig när jag tittar på de här. Han leker och är så ovetande om vad som komma skall, men det är vi ju alla. Vi vet inte när döden ska slå till.

 

Jag har idag varit ute vid farmors barndomshem, med farmor och pappa för att fotografera. Bilderna kommer bli en del av min slututställning, så jag väntar med att lägga upp dem här. Huset har stått tomt sen 40-, 50 talet vilket märks. Både tak och golv har rasat ihop, och baksidan av husets vägg har också raserat av att stenväggen inne har rasat. Men man kan fortfarande se glas som är kvar i en fönsterruta, likaså tapeterna, kakelugnen och hyllorna där skafferiet var. Och handtagen till dörrarna är intakta, men går inte att rubba. Naturen har växt sig snabbt inpå husknutarna. Farmor berättade att de hade en trädgård runt huset, men att det då knappt fanns några träd alls.

 

Att få fram sig själv i ett självporträtt. Det krävs ganska mycket av en själv för att få fram det man är. Och när man inte är riktigt hundra på vad det är man är för något gör det hela processen betydligt knivigare. Den jag är har jag visat för väldigt få människor, men en del fler har säkert sett den skymta förbi. Men det är sällan. Kan inte förklara för dig vem jag är. En del säger lugn. Andra säger omtänksam. Har blivit kallad manipulativ. Jag själv skulle nog välja tystnad och kryper in i mig själv lite för ofta för att andra ska få komma in. Jag väljer verkligen med omsorg vad jag lämnar ut om mig själv till någon annan.

 

Det är skillnad på att berätta och berätta. En del saker som mina föräldrar inte vet om mig. Känner inte det spelar någon roll om jag berättar för dem om det som hände för nio år sen. Det jag gjorde då var jag och jag är fortfarande jag. Men jag hanterar det bättre. Väsentligt. Skulle jag skriva det, tror jag inte ni skulle känna igen mig. Kan säga som såhär, föreställ er att gå en hel vecka i skolan, utan att ens öppna munnen och uppleva den tomma, giftiga cirkeln som omger dig varje dag. Det är tungt att stå upp mot.

 

Min relation till farfar var inte så tydlig, han fanns där när man åkte och hälsade på honom och farmor. Men han bara fanns där, han sa inte mycket och han bad sällan om något. Mina minnen av honom är så få. Det enda tydliga jag har är när jag och lillebror, 10 respektive åtta år gamla, vi hade varit på middag där och skulle åka hem med pappa. Jag viskar i lillebrors öra att vi borde också passa på att ge farfar en kram (för när vi vanligtvis skulle åka hade han redan gått in till sitt rum eller börjat dona med annat). Så vi ger först farmor en bamsekram och sen går vi till farfar som står snettbakom farmor. En kram från mig och en kram från lillebror. Jag hade aldrig sett farfar skina upp så som han gjorde i det ögonblicket. Det kommer alltid vara det största och finaste ögonblicket med farfar. Farfar Henning dog vid en ålder av 93.

 

Men med mormor har jag så otroligt många fler minnen. Hon var social, pratglad och omtänksam. Men hon rökte lite för mycket. Hon fick lunginflammation december 2009. Läkare hittade cancer i lungan. Opererade bort ena lungan april 2010. Hon klarade sig stabilt med en lunga men var otroligt trött. Cellgifter. Hon blev tröttare och alltmer förvirrad. När hon sa något fel blev hon ledsen. Klandrade sig själv för att hon satt sig i den situationen. Cancer. Den spred sig vidare och vi är ni i november 2010. Mormor får tillåtelse att komma ifrån sjukhuset där hon inte trivs. För att vara hemma. Morfar tar hand om henne.

 

Det är julafton 2010. Mormor fryser och sitter med en filt om sig. Hon ser uppmärksamt på vad alla får. Och är osäker på om hon köpt rätt storlek i tröjan till min kusin. Hon är orolig. Och trött. Jag sitter i soffan och ser i mormors ögon. Kärlek och rädsla. Den blicken sa mig att det här blir den sista julen. När det blir mars är mormor så otroligt dålig att hon blir tvungen att läggas in på sjukhuset igen. Cancern sitter i skelettet och det blir bara värre. Hon kommer aldrig mer få komma hem.

 

Hälsar på mormor en torsdag, får fram ett hej och ser henne i ögonen. Det är inte hon som ligger där! Slangar. Den tunna kroppen. De insjunka och glansiga ögonen. Tårarna börjar strömma och jag lämnar mormor i sjukhus sängen med farmor och pappa. Det sista mormor ser av mig är när jag bryter ihop. Det är tisdag nästa vecka och mamma kommer hem från sjukhuset. Berättar att mormor har tagit sitt sista andetag. Omgiven av sin man och sina tre barn, kämpade hon länge emot att inte behöva ge upp livet så snart. Men cancern var starkare och tog över henne. Hon förlorade kriget. Fjärde april 2011. Mormor Karin, 64 år gammal. Varje dag är en kamp utan henne. Varje dag passerar hon mina tankar.

 

Det är ett tomrum som aldrig kommer fyllas.

 

Ni jobbar ihjäl er. Ni utbildar er och stressar. Ni köper dyra hus. Ni köper onödiga bilar. Ni gifter er dyrt. Ni skaffar familj. Ni köper den senaste mobiltelefonen. Ni tränar ihjäl er. Ni åker utomlands för att skryta. Har ni glömt något? Eller är det som livet handlar om? För mig är det självklart. Ett tält i skogen med några katter och kanske en själsfrände som jag inte ska gifta mig med (varför behöva gifta sig?).