En dagbok, fast inte varje dag

Var igår ute på en roadtrip med morfar dit han växte upp. I Torne. Tog 45 minuter i bilen att slingra sig i backar och kringelkrokiga vägar, med liten trafik. Solen var så varm och härlig, himlen klarblå och vi pratade minnen. Han berättade var polisen bodde, huset som brann, affären som alltid funnits där, vart skräddaren och skomakaren höll hus och vart hans far hade vuxit upp. På en gård. Ett stort rött hus med klassiska vita knutar. Det var så fint.

 

Sen var vi också vid hans barndomshem innan han visade mig allt detta. De hade rivit garaget, börjat måla huset i en ful grön färg, börjat byta ut fönster. Han berättade att han bodde på övervåningen, ovanför köket och delade rum med sin bror. Att de hade ett utedass innan de byggde avloppen till hans hus. Han visade vart de hade legat, och den stod fortfarande kvar, men var nu någon form av skjul. Och det stod en lekstuga på baksidan. Den hade hans pappa byggt. Rött med vita knutar, en liten veranda. Den såg hel och välvårdad ut. Att den har fått stå kvar kändes så fint. Morfar flyttade från sitt barndomshem när han var 20 år.

 

Han berättade var han hade träffat mormor den första gången. Då mormor och hennes änner ville ha skjuts till dansen. Morfar körde dem. Men han körde lite busigt och stannade och fikade någonstans. Mormor blev ganska sur för hon ville ju till dansen. Sen träffades de på en annan dans mot Häradsbäck, Älmhult. Då körde morfar hem mormor. Resten skriver sig själv. De blev kära. De körde i en kurva och bilen ställde sig lite på snedden, för morfar gillade att köra fort. Och där stod mormors mormor och kusin och såg detta. De blev ganska upprörda och morfar vågade knappt visa sig för dem och mormor skämdes också. Morfar var väl inte mer än 19 och mormor 16 drygt.

 

Han pratar om mormor med så mycket kärlek, att jag undrar om det är möjligt att älska en människa så mycket som morfar älskar mormor.