En dagbok, fast inte varje dag

Att få fram sig själv i ett självporträtt. Det krävs ganska mycket av en själv för att få fram det man är. Och när man inte är riktigt hundra på vad det är man är för något gör det hela processen betydligt knivigare. Den jag är har jag visat för väldigt få människor, men en del fler har säkert sett den skymta förbi. Men det är sällan. Kan inte förklara för dig vem jag är. En del säger lugn. Andra säger omtänksam. Har blivit kallad manipulativ. Jag själv skulle nog välja tystnad och kryper in i mig själv lite för ofta för att andra ska få komma in. Jag väljer verkligen med omsorg vad jag lämnar ut om mig själv till någon annan.

 

Det är skillnad på att berätta och berätta. En del saker som mina föräldrar inte vet om mig. Känner inte det spelar någon roll om jag berättar för dem om det som hände för nio år sen. Det jag gjorde då var jag och jag är fortfarande jag. Men jag hanterar det bättre. Väsentligt. Skulle jag skriva det, tror jag inte ni skulle känna igen mig. Kan säga som såhär, föreställ er att gå en hel vecka i skolan, utan att ens öppna munnen och uppleva den tomma, giftiga cirkeln som omger dig varje dag. Det är tungt att stå upp mot.