En dagbok, fast inte varje dag

 

Min relation till farfar var inte så tydlig, han fanns där när man åkte och hälsade på honom och farmor. Men han bara fanns där, han sa inte mycket och han bad sällan om något. Mina minnen av honom är så få. Det enda tydliga jag har är när jag och lillebror, 10 respektive åtta år gamla, vi hade varit på middag där och skulle åka hem med pappa. Jag viskar i lillebrors öra att vi borde också passa på att ge farfar en kram (för när vi vanligtvis skulle åka hade han redan gått in till sitt rum eller börjat dona med annat). Så vi ger först farmor en bamsekram och sen går vi till farfar som står snettbakom farmor. En kram från mig och en kram från lillebror. Jag hade aldrig sett farfar skina upp så som han gjorde i det ögonblicket. Det kommer alltid vara det största och finaste ögonblicket med farfar. Farfar Henning dog vid en ålder av 93.

 

Men med mormor har jag så otroligt många fler minnen. Hon var social, pratglad och omtänksam. Men hon rökte lite för mycket. Hon fick lunginflammation december 2009. Läkare hittade cancer i lungan. Opererade bort ena lungan april 2010. Hon klarade sig stabilt med en lunga men var otroligt trött. Cellgifter. Hon blev tröttare och alltmer förvirrad. När hon sa något fel blev hon ledsen. Klandrade sig själv för att hon satt sig i den situationen. Cancer. Den spred sig vidare och vi är ni i november 2010. Mormor får tillåtelse att komma ifrån sjukhuset där hon inte trivs. För att vara hemma. Morfar tar hand om henne.

 

Det är julafton 2010. Mormor fryser och sitter med en filt om sig. Hon ser uppmärksamt på vad alla får. Och är osäker på om hon köpt rätt storlek i tröjan till min kusin. Hon är orolig. Och trött. Jag sitter i soffan och ser i mormors ögon. Kärlek och rädsla. Den blicken sa mig att det här blir den sista julen. När det blir mars är mormor så otroligt dålig att hon blir tvungen att läggas in på sjukhuset igen. Cancern sitter i skelettet och det blir bara värre. Hon kommer aldrig mer få komma hem.

 

Hälsar på mormor en torsdag, får fram ett hej och ser henne i ögonen. Det är inte hon som ligger där! Slangar. Den tunna kroppen. De insjunka och glansiga ögonen. Tårarna börjar strömma och jag lämnar mormor i sjukhus sängen med farmor och pappa. Det sista mormor ser av mig är när jag bryter ihop. Det är tisdag nästa vecka och mamma kommer hem från sjukhuset. Berättar att mormor har tagit sitt sista andetag. Omgiven av sin man och sina tre barn, kämpade hon länge emot att inte behöva ge upp livet så snart. Men cancern var starkare och tog över henne. Hon förlorade kriget. Fjärde april 2011. Mormor Karin, 64 år gammal. Varje dag är en kamp utan henne. Varje dag passerar hon mina tankar.

 

Det är ett tomrum som aldrig kommer fyllas.