En dagbok, fast inte varje dag

Tycker det känns alldeles förträffligt när man hittar en fotograf som ger en något. Svärtan och kornigheten i bilderna tycker jag är makalösa. På måfå snubblade jag runt på tumblr och hittade René Groebli. Jag är såld. Ger mig en känsla av ensamhet, att man skapar ett avstånd till världen och sluter sig in i sin egen. Det får en att känna sig så liten.