En dagbok, fast inte varje dag

 

Det här med att försöka gå och lägga sig på nätterna har blivit allt omständigare. När klockan tickar iväg efter midnatt, känns det som att klockan likväl kunde varit 14 mitt på dagen, fast det är becksvart ute. Att sitta upp länge känns speciellt, som en slags frihet. Man blir mer ensam med sina tankar, för att det är sovtid för ganska många.

 

Det känns lättare att tänka fritt när det är mörkt ute och månen är uppe. När det är nattsvart ute, det är som att ha ögonen stängda, fast det är ännu öppna. Jag ser tydligare än mitt på dagen. Sitta uppe med sina tankar och försöka slappna av och ge kroppen sin sömn kan ta sin tid. Att haka upp sig på minnen, känslor, misstag, oförglömliga dagar sätter käppar i hjulen för min sömn. Ska jag sova vill jag inte ha en tanke i huvudet. När jag förbereder kroppen för att sova går det stegvis. Först tittar jag på klockan, på med mina nattkläder, känner efter hur trött jag är. Behöver jag varva ner brukar det hjälpas med att lyssna på Sigúr Ros eller Band of Horses.

 

Går till badrummet och borstar mina tänder. Undviker att ha lampan tänd då jag inte är förtjust i glödlampeljuset i badrummet, så dörren får stå öppen ut till hallen som är upplyst. När tänderna är renare ska det sköjas med flour tycker tandläkaren och jag lyder. Samtidigt som det skvalpar runt i munnen stänger jag dörren och sätter mig på toaletten. Spolar, tvättar av mig och spottar ut. Sen lägger jag mig ner i den obäddade sängen. Kan få för mig att läsa en bok en stund eller skriva i min blåa dagbok. Först på rygg i knappt en kvart, sen över på vänster sida i tio minuter, tillbaka på rygg i fem och sen tillslut hamnar jag på höger sidan när jag väl somnar.