En dagbok, fast inte varje dag

Var med pappa på gården där han växte upp. Det var ordentligt blåset med vinden som kom från norr, ändå låg solen på, men det hjälpte inget vidare. Skulle ta lite bilder på honom där, som kommer bli en del av min slututställning. Sen gick vi ute i skogen, han berättade var den största granen i byn hade stått innan stormen tog den, var de la hö om somrarna han och hans bröder, vart de spelade fotboll i byn, där de åkte skridskor och vi hittade t.o.m den gröna båten som hade ruttnat upp med åror och allt.

 

Han berättade också hur det var en ko som alltid skulle jaga honom när han skulle springa och öppna grindarna i hagen medan farfar skulle köra igenom med traktorn och allt hö. Den var lömsk den kossan, Rosa hette hon. Och han pekade på hönshuset som hade byggts när farfar var liten som det aldrig hamnade några höns i, garaget som farfar hade byggt och den gamla eken som växer ovanpå berget ute i hagen. Pappa visade dungen där han hade byggt en trädkoja med sina fyra äldre bröder.

 

Sen gick vi in i ladugården och hälsade på korna. Där var en ung kalv som skulle kela med mig och vrålade så fort jag gick och klappade någon annan.

 

Vi åkte vidare genom byn och han visade vem som bort var, vart de brukade bada, vart han hjälpte till om somrarna och vilken trädgård han jämt var och klippte gräset, för han fick alltid fika då. Åkte även förbi grunden som hade vart farfars skola. Vidare på de leriga grusvägarna hittade vi tillslut till vår gamla border-collie hund Chips barndomshem, där pappa hade köpt honom året innan jag föddes.

 

Fem timmar var vi ute i skogen och på småvägarna och pratade om allt möjligt som hade hänt där. Det var fint. Att få lyssna på alla minnen, från tiden då man inte var med. Fast på ett sätt var man ändå det, utan att veta om det.